Till jobbet

Ja hörni, nu har jag bott i min nya lya i två nätter. 

I morse, efter en i mitt tycke hyfsat god natt, smög jag mig upp strax innan sju. Kunde snabbt konstatera att det bara var jag och katten i lägenheten. Hade jag väckt Gunnel, jo det är hennes namn, med mina snarkningar och kört ut henne ur lägenheten? Omöjligt är det inte eftersom jag lite då och då väcker mig själv med samma förvåning varje gång.  Nå, riktigt säker på att Gunnel lämnat lägenheten kunde jag naturligtvis inte vara. Det gällde att smyga på mina tår ut i badrummet, bärandes på en handduk över varje arm. Efter en, i mitt tycke, snabb dusch så befann jag mig snart i köket. Välartad som bara en kvinna som närmar sig 54 år kan vara. Ren, sminkad och välluktande.

Dags för den dagliga gröten, giv oss idag....och så vidare. Allt gick utmärkt och utan alltför stort stök. Den lilla katten ställde sig på bakbenen och tiggde mat men nån gröt ville hon inte ha den lilla illbattingen. 

Till slut vart jag då färdig för att ge mig till tunnelbanan för färd in mot stan. Enligt tidtabellen ska det ta 13 minuter, men det kan jag upplysa om att det gör det inte. Jag skulle nog vilja säga att den, om man nu ska vara nogräknad och det ska man, tar nästan 15 minuter. 

Fann en plats och satte mig till rätta med telefon och spel. Nästa station är bara ett par minuter bort och vi landade där lugnt och fint. Lugnt och fint blev det inte sen. In kliver en yngre kvinna/ungdom med telefonen i högsta hugg. Jag har aldrig hört någon prata så högt i hela mitt liv, man skulle definitivt kunna säga att det lät som om hon hade en megafon. Efter två minuter och tolv sekunder så hade alla på tåget utbytt "attintemänniskankanvaratystare" blickar. Då söker jag ögonkontakt med praterskan och säger "Du pratar jättehögt kan du vara lite tystare" 

- Håll käften kärring! Jag pratar hur högt jag vill din jävla skåning. 

- Jag är från Blekinge din förbannade snorunge och nu håller du käften! 

Sen blev det tyst.