Sierra Leone, första delen

En berättelse om när jag var i Sierra Leone

Har ni varit där någon gång? Jag har. Två gånger. Det är ett hyfsat litet land som ligger på Afrikas västkust, strax ovanför ekvatorn. Landet hade under många år lidit av ett inbördeskrig. Charles Taylor hade under flera år terroriserat landet och pumpat det på pengar. Diamanter heter valutan och den var och är eftertraktat. Ni kanske har sett filmen Blood Diamond? Den utspelar sig där, eller handlar i vart fall om spelet i Sierra Leone.

Ja, varför besöker man då detta land? Det finns förmodligen flera skäl till det. Mitt var att en av mina fackliga kamrater från Göteborg, i samband med ett helt annat projekt, besökt detta land och blivit fascinerad. Han hade sett att där fanns viljan och styrkan att förändra den fackliga organisationen trots allt elände man hade haft. Nåt år senare hade han blivit så begeistrad i detta land att han till och med hittat en kvinna och flyttat ner. Som det kan gå. Efter ett antal kontakter så beslutade vi oss för att försöka starta ett projekt och vi ansökte om medel och blev också beviljade en summa.

Nu hade jag inte tänkt att jag skulle gå in så mycket på projektet utan mer om mina upplevelser i detta land. Detta land som skulle kunna vara en pärla på jorden men som tycks vara något som gud glömde. Åtminstone vid mina besök.

Nå, nu är det ju så att det inte är alltför många plan som går till Freetown, som huvudstaden heter. Det är Brussels airlines. Skälet är enkelt. Sierra Leone var tidigare ockuperat av Belgien. Ja, Brussels fick det bli. Det lät fint med ett dagflyg och drygt sex sju timmar. Men hualigen. Det var de tråkigaste timmarna jag har tillbringar på ett plan. På reguljärflyg är man idag van vid att man har individuell tv-skärm. Så var det inte här. Ett fåtal stora skärmar var tillgängliga och därmed ingen chans att välja vad man ville se. Efter den sedvanliga utdelningen av mat så sattes filmen på. De var Scoobidoo? på de sju haven eller nåt liknande. Ja jo, barnen skulle väl ha sitt först, tänkte jag. Vi vuxna får väl nåt efter det här. Det fick vi. Resterande fem timmar tillbringade jag med att titta på en skärm som uppdaterade flygstatusen.

Remaining flight time: 4:45 hours

Remaining flight time: 4:42 hours

Så fortsatte det till vi var framme i Freetown. Nu är det ju på det här viset, bara för att man landat så betyder det inte att man är framme liksom. Nej, för att komma till själva stan så fanns tre alternativ.

Alternativ 1: Åka färja över en liten sjö. Denna färja är oftast överbelastad med folk, kreatur och annat bråte (jo, ni har nog sett bilder och filmer hur det kan se ut). Detta betyder också att de sjunker eller kantrar med jämna mellanrum. Inget för mig

Alternativ 2: Åka bil. En tur som sägs ta mellan 10 till 12 timmar runt hela sjön. Vägarna är inga vägar utan består mer av asfalt, grus, hål och lera. Inget för mig

Alternativ 3: Åka helikopter. Ja, detta verkade vara något för mig. Kul. Det finns bara ett problem. Det är gamla helikoptrar som trafikerar. De kommer från Ryssland. Det gör även piloterna och jag ger mig fan på att även vodkan de dricker kommer därifrån. Det fanns däremot luftkondition ombord. Inga fönster gick att stänga. Det tar dessutom bara 20 minuter. Helikopter fick det bli. Snabbt, enkelt och lite svalkande liksom. Hade jag vetat då vad som skulle hända någon vecka senare så hade jag väl tagit mig ytterligare en funderare. Då störtade en i backen och jag kan faktiskt inte minnas om det var några överlevande.