bortgjord eller?
Jag "känner" två personer som är ganska lika. Åtminstone när de är åtskilda. Är de tillsammans har jag inga problem att veta vem som är vem.
I förrgår när jag var och handlade så stötte jag på person 1, här kallad Jonas. Jonas är en hyfsat känd person i Sverige. Han har i alla fall varit minister för inte så länge sen. Det är inte illa. Nå, efter att ha inhandlat mina varor så gick jag till kassan. Bakom mig stod Jonas. Jag betalar och börjar packa ner mina varor. Tittar på honom och kan konstatera att det inte är Jonas. Det är nummer 2, låt oss kalla honom Magnus. Magnus känner jag lite bättre. Jag tittar på honom lite till och till slut får vi ögonkontakt. Jag smäller av mitt allra vackraste leende. (Nu med tand i munnen). - Hej Magnus, säger jag. Du handlar i denna affären också. (Jag vet ju att han har sitt företag inte så långt därifrån, så det var väl ett onödigt konstaterande). - Hej, sägar han lite försiktigt, sen är han tyst. Han ler dock lite försynt. Jag försöker med mitt tittande få honom att säga någonting mera, men icke. Han förblir stum. Jag knycker på nacken, som bara min mor och jag kan, och vänder mig om och går därifrån. Utanför affären slår det mig. Herregud, det var ju inte Magnus. Det var inte Jonas heller. Det var ju, låt oss säga nummer 3. Han heter i verkligheten Lennart. En kändis, om man så säger. Han är ofta på TV och så himla lik de andra två. Tycker jag. Som det kunde gått. Tro tusan att han inte svarade. Jag hade ju till och med kallat honom Magnus.
I förrgår när jag var och handlade så stötte jag på person 1, här kallad Jonas. Jonas är en hyfsat känd person i Sverige. Han har i alla fall varit minister för inte så länge sen. Det är inte illa. Nå, efter att ha inhandlat mina varor så gick jag till kassan. Bakom mig stod Jonas. Jag betalar och börjar packa ner mina varor. Tittar på honom och kan konstatera att det inte är Jonas. Det är nummer 2, låt oss kalla honom Magnus. Magnus känner jag lite bättre. Jag tittar på honom lite till och till slut får vi ögonkontakt. Jag smäller av mitt allra vackraste leende. (Nu med tand i munnen). - Hej Magnus, säger jag. Du handlar i denna affären också. (Jag vet ju att han har sitt företag inte så långt därifrån, så det var väl ett onödigt konstaterande). - Hej, sägar han lite försiktigt, sen är han tyst. Han ler dock lite försynt. Jag försöker med mitt tittande få honom att säga någonting mera, men icke. Han förblir stum. Jag knycker på nacken, som bara min mor och jag kan, och vänder mig om och går därifrån. Utanför affären slår det mig. Herregud, det var ju inte Magnus. Det var inte Jonas heller. Det var ju, låt oss säga nummer 3. Han heter i verkligheten Lennart. En kändis, om man så säger. Han är ofta på TV och så himla lik de andra två. Tycker jag. Som det kunde gått. Tro tusan att han inte svarade. Jag hade ju till och med kallat honom Magnus.
Kommentarer
Skicka en kommentar