Fler än jag eller det utdränerade facket

Jag tycks vara i gott sällskap eller vi är i gott sällskap. Sen några år så dräneras vi. Ja, inte bara att personalen här går ner i vikt utan att vi slutar. Slutar av flera anledningar, den ena bättre än det ändra. Vilken anledning som är bäst avgörs av var och en på nåt sätt.

·         Vi börjar bli gamla (nej, inte jag) och folk slutar på grund av det. Numera finns det mest spolingar på kontoret. Spolingar som har tuppkam, både bildligt och vekligt.

·         Vi blir erbjudna andra jobb. Det stjäls hej vilt och de som stjäl har tydligen inte fått lära sig att det är fult att stjäla. Den störste tjuven är den störste i Sverige. Vår statsminister. Han har nu stulit flera av mina kamrater. Jag kan åtminstone räkna till tre. En av de stulna slutar den sista mars. Det blir tråkigt här utan honom. Vad fint att inte jag får tråkigt då, är min första tanke. Men, det är tråkigt för de andra.

·         Vi söker andra jobb. Vi är inte många, men vi är få. Jag är en av de få. Det blir tråkigt här på kontoret utan mig. Jag är rolig. Vad kul att jag får fortsätta att vara med mig själv, tänker jag. Vad kul att mina nya arbetskamrater får en rolig kamrat. Det tycker jag.

 

Sen, som jag skrev ovan och som ni kanske glömt, så går vi ner i vikt. När jag ibland kommer till jobbet så ser jag någon som jag tycker mig känna igen. Det är då ofta en person som börjat på Itrim och kommit i trim. Snabbt och snyggt.

Vi håller därmed på att dränera förbundet med både hjärnor, fett och kloka och roliga personer. Som tur är så är de där tuppkamspersonerna utrustade med kloka hjärnor. Dock är de fortfarande lyckligt omedvetna om att de snart kommer att vara utrustade med ett skyddande fettlager också.

Tro’t om ni vill, men så är det! Typ