Jag får sluta

Känner ibland att jag är för mycket. För glad. För pratig. För på. För spontan.
Vi hade julfest i fredags på jobbet. Alla hade mat med sig, så knytkalas med andra ord. Jag hade köttbullar och Görans hemlagade senap.
Bytte om på jobbet och sen började festen efter jobbet.
Åkte med tåget kl halv tio på kvällen för vidare färd med buss från stan till Hällevik.
Vad gör jag? Jag hade ju köttbullar med mig hem. Jag bjöd på dessa. På tåget, på stationen.
Såklart, kom jag i samspråk med en kvinna i väntan på bussen. Jo, jag känner henne lite grann. Vi pratade så till den milda grad att jag glömde min rulleväska där och då.
Tänkte inte på det. Kom hem glad och lycklig och på tid.
Vaknade vid fem på morgonen och kände att något var fel. Väskan! Fan, fick jag den med mig?
Ner och snor runt och försöker hitta den, Näe, den var inte här.
Öpnnar min telefon. Två missade samtal. Ett sms. Någon hade hittat min väska. Tack och lov för att gubben lagt in en adresstag och tfnr och tack för vänliga ärliga personer.
På lördagen hämtade jag den kl. ett på Stortorget av en ung man vid namn Ali.
Tack vare honom fick jag tillbaka min plattång, jeans, smink, skor mm.
Vad lärde jag mig av detta? Ha alltid en namntag på väskan när du ska dela ut köttbullar i juletider.