Hemkomna
Och vilken resa vi har haft. På flera sätt. Det började i dur, gick vidare i moll och slutade nånstans mitt emellan.
Natten innan resan bodde vi på anrika Hotel Savoy i Malmö. Vi fick ett fantastiskt rum med kristallkronor, parkettgolv och stor tv. Men detta var ju inget vi kunde njuta av eftersom klockan ställdes till 04.00 för att hinna med tåget till Kastrup.
Vi kom upp och fick till och med en liten frukost med oss. Självincheckning på flygplatsen och när boardingpassen skrevs ut och jag tog en titt på platserna så kan nu ge er tusan på att jag svor. Vi hade, som vanligt höll jag på att säga, fått de absolut sämsta jävla platserna, även kallade "fällknivenplatserna", 11 A och 11 B. De går inte att fälla, inte ens en centimeter. De som sitter på rad 10 kan däremot fälla, säkert trettio cm, åtminstone känns det så. Hur kul är det på en skala? Ska ni ut och flyga med Thomas Cock airlines, så se till att ni är 1,20 långa och väger 35 kilo. Risken är annars stor att ni får sitta med magen indragen och inte kan andas när brickan är nerfälld. Detta gäller framförallt om ni har oturen att få sitta på rad 11.
Nåväl, vi kom ju fram i alla fall och vädret var underbart. Solen sken, lite skymoln men ändå en temperatur på 28 grader. Hotellet var toppen. Ni som varit på Lara Resort i Turkiet, skulle väl säga en light variant av det hotellet. Softa färger, avslappnande omgivning och mycket trevlig personal. Hårda sängar dock och en brandvarnare som blinkade rött varannan sekund, dygnet runt. Var det riktigt mörkt i rummet, vilket det var på natten, så kunde man lätt tro att brandkåren var på väg i sin blinkande bil. Eller dom kanske har blått ljus? Ja, strunt samma, lite irriterande var det i alla fall.
Jag och Sanna hade några underbara dagar innan katastrofen inträffade. Lunchtime. Kycklingen, som jag valde, eller om det var något annat, skapade mer eller mindre kaos. Nästan exakt 12 timmar efter den där fågeln bröt det loss. Jag bokstavligen levde på toaletten. Diarré och kräkningar fem, sex gånger i timmen är inget att leka med. När klockan slagit nio på morgon, kunde jag knapp gå längre. Sanna fick ge sig till receptionen och be dom ringa läkaren. Han kom snabbt och kunde konstatera att jag var tvungen att få dropp. Jag var uttorkad och hade absolut inget kvar. Orkeslös och viljeslös följde jag med till kliniken där jag lades in för några timmars observation, dropp och sulfa. Allt till en kostnad av nästan femtusen spänn. Förhoppningsvis så tar försäkringen det mesta. Att ligga innte på sjukan utomlands är förfärligt. Eller det är väl inte rätt ord, men man känner sig så fruktansvärt utlämnad och ensam och mitt i allt elände så tycker man så synd om sig själv. I alla fall gjorde jag det. Fortfarande är jag inte riktigt fit for fight.
Hemresan gick bra och jag behöver väl inte säga vilka platser vi fick? Just det...
Ikväll slår Mjällby AIF Malmö FF
Ovan lite bilder från Gran Canaria. Vi hade direktutgång till poolen och det var bara att stiga upp på morgonen och ta ett dopp.
Natten innan resan bodde vi på anrika Hotel Savoy i Malmö. Vi fick ett fantastiskt rum med kristallkronor, parkettgolv och stor tv. Men detta var ju inget vi kunde njuta av eftersom klockan ställdes till 04.00 för att hinna med tåget till Kastrup.
Vi kom upp och fick till och med en liten frukost med oss. Självincheckning på flygplatsen och när boardingpassen skrevs ut och jag tog en titt på platserna så kan nu ge er tusan på att jag svor. Vi hade, som vanligt höll jag på att säga, fått de absolut sämsta jävla platserna, även kallade "fällknivenplatserna", 11 A och 11 B. De går inte att fälla, inte ens en centimeter. De som sitter på rad 10 kan däremot fälla, säkert trettio cm, åtminstone känns det så. Hur kul är det på en skala? Ska ni ut och flyga med Thomas Cock airlines, så se till att ni är 1,20 långa och väger 35 kilo. Risken är annars stor att ni får sitta med magen indragen och inte kan andas när brickan är nerfälld. Detta gäller framförallt om ni har oturen att få sitta på rad 11.
Nåväl, vi kom ju fram i alla fall och vädret var underbart. Solen sken, lite skymoln men ändå en temperatur på 28 grader. Hotellet var toppen. Ni som varit på Lara Resort i Turkiet, skulle väl säga en light variant av det hotellet. Softa färger, avslappnande omgivning och mycket trevlig personal. Hårda sängar dock och en brandvarnare som blinkade rött varannan sekund, dygnet runt. Var det riktigt mörkt i rummet, vilket det var på natten, så kunde man lätt tro att brandkåren var på väg i sin blinkande bil. Eller dom kanske har blått ljus? Ja, strunt samma, lite irriterande var det i alla fall.
Jag och Sanna hade några underbara dagar innan katastrofen inträffade. Lunchtime. Kycklingen, som jag valde, eller om det var något annat, skapade mer eller mindre kaos. Nästan exakt 12 timmar efter den där fågeln bröt det loss. Jag bokstavligen levde på toaletten. Diarré och kräkningar fem, sex gånger i timmen är inget att leka med. När klockan slagit nio på morgon, kunde jag knapp gå längre. Sanna fick ge sig till receptionen och be dom ringa läkaren. Han kom snabbt och kunde konstatera att jag var tvungen att få dropp. Jag var uttorkad och hade absolut inget kvar. Orkeslös och viljeslös följde jag med till kliniken där jag lades in för några timmars observation, dropp och sulfa. Allt till en kostnad av nästan femtusen spänn. Förhoppningsvis så tar försäkringen det mesta. Att ligga innte på sjukan utomlands är förfärligt. Eller det är väl inte rätt ord, men man känner sig så fruktansvärt utlämnad och ensam och mitt i allt elände så tycker man så synd om sig själv. I alla fall gjorde jag det. Fortfarande är jag inte riktigt fit for fight.
Hemresan gick bra och jag behöver väl inte säga vilka platser vi fick? Just det...
Ikväll slår Mjällby AIF Malmö FF
Kommentarer
Skicka en kommentar