Tre arbetsdagar

på det nya året har redan passerat. Milde tid vad det går undan, så till den milda grad att man knappt hinner med. Undan går det i Stockholm också. Både på gator och trottoarer, stuprännor och tak. Jag pratar givetvis om snöras och istappar. Tappar stora som betar på en elefant eller som på en oxe från Stiby. När du ska gå från punkt A till punkt B så har du två alternativ. Det första är att du går eller halkar omkring, på trottoaren med risk för att få något hårt i huvudet. Det andra, du delar utrymme med bilar, cyklar, bussar och lastbilar. Självklart med allt vad det innebär. Jag har under några dagar nu valt båda alternativen. Hela tiden med en stadig blick uppåt. Tur var väl det, det vill säga, att jag gick på gatan i måndags. Tre sekunder efter beslutet att vika ut på vägen så föll en stor jäkla is/snömassa ner. Vi, det vill säga, jag, en annan dam! och en liten hund, blev lika förskräckta. Det kunde ju varit någon av oss. Nu var det turligt nog inte det, men jag måste erkänna att det var på något svaga ben som jag halkade vidare hemåt till Pontonjär.

Bild från: Eremoblogg