Farväl
Indonesien. Nu var det över för denna gången och ärligt talat har jag nog ingen större längtan hit igen. Och allt beror på trafiken. Den är fullständigt hopplös. Jo, jag visste om det innan jag kom hit men det blev liksom inte bättre för det. Människorna jag har träffat har varit helt underbara. Jag har fått flera nya facebook-vänner och dom skulle kramas (tjejerna) och det skulle tas en massa foton. Idag har jag fullföljt SWOT :en och T blev klart. Det gjorde ett fantastiskt arbete och nu har de en bra nulägesrapport om var facket står och från det kan de bygga vidare på ett projekt. Jag kanske ska åka runt och köra SWOT :ar? Det var skitkul.
Nu sitter jag i alla fall på flygplatsen. Den är nedgången och inget kul att vara på. Eftersom jag var svinhungrig när jag kom hit (nej, jag åt varjen frukost eller lunch eftersom jag skulle sitta i en bil hur länge som helst och utan tillgång till dass och ja, jag åt en massa antibajstabletter i fall att) så var jag tvungen att köpa nåt att äta. Och dom försökte lura mig. Men det gör man minsann inte så lätt. Det kostade 31 000 pengar och jag hade bara dollar så jag frågade vad det kostade i dollar. - 5 svarar han, varpå jag blir vansinnig. Jag vet vad det kostar i USD. - Jasså, du försöker lura mig. Kom inte och gör det med mig, för då kommer jag att kalla på polisen. Jag vet vad det kostar. Det kostar 3 svarade jag i ilsken ton. Han tittar förskräckt på mig. Han har kanske aldrig sett någon västerlänning bli så förbannad för två dollar. Jag fortsätter att mumla ilsket, medan jag tar min grönt-te-dricka och min croissant, att - här ska du inte komma och tro att du kan göra vad du vill. (det kan ju ha att göra med att mitt blodsocker var under vad det nu är under) Han tar mina 5 dollar och springer iväg. Efter en stund kommer han tillbaka. Då har han varit och växlat de fem dollarna och ger mig pengarna och kvitto på växlingen, sen får jag en räkning på 31 000 indopengar och jag betalar. Då har jag 12 000 kvar. Ha! Jag hade ju rätt. Man ska inte jävlas med Biggan i onödan. Inte i Indonesien heller.
Någar foton som jag tog på vägen till flygplatsen. Tyvärr så missade jag, tänkte inte på, att ta på de värsta ställen jag sett. Folk bodde i skjul som vi inte skulle tänka på att låta våra djur bo i. Det var fruktansvärt.
Nu sitter jag i alla fall på flygplatsen. Den är nedgången och inget kul att vara på. Eftersom jag var svinhungrig när jag kom hit (nej, jag åt varjen frukost eller lunch eftersom jag skulle sitta i en bil hur länge som helst och utan tillgång till dass och ja, jag åt en massa antibajstabletter i fall att) så var jag tvungen att köpa nåt att äta. Och dom försökte lura mig. Men det gör man minsann inte så lätt. Det kostade 31 000 pengar och jag hade bara dollar så jag frågade vad det kostade i dollar. - 5 svarar han, varpå jag blir vansinnig. Jag vet vad det kostar i USD. - Jasså, du försöker lura mig. Kom inte och gör det med mig, för då kommer jag att kalla på polisen. Jag vet vad det kostar. Det kostar 3 svarade jag i ilsken ton. Han tittar förskräckt på mig. Han har kanske aldrig sett någon västerlänning bli så förbannad för två dollar. Jag fortsätter att mumla ilsket, medan jag tar min grönt-te-dricka och min croissant, att - här ska du inte komma och tro att du kan göra vad du vill. (det kan ju ha att göra med att mitt blodsocker var under vad det nu är under) Han tar mina 5 dollar och springer iväg. Efter en stund kommer han tillbaka. Då har han varit och växlat de fem dollarna och ger mig pengarna och kvitto på växlingen, sen får jag en räkning på 31 000 indopengar och jag betalar. Då har jag 12 000 kvar. Ha! Jag hade ju rätt. Man ska inte jävlas med Biggan i onödan. Inte i Indonesien heller.
Någar foton som jag tog på vägen till flygplatsen. Tyvärr så missade jag, tänkte inte på, att ta på de värsta ställen jag sett. Folk bodde i skjul som vi inte skulle tänka på att låta våra djur bo i. Det var fruktansvärt.
Kommentarer
Skicka en kommentar