Sicket spring.

Ett äventyr att åka tåg. 

Flyget skulle gå fem i tre och hade tänkt ta 10-tåget till Kastrup och skulle därmed anlända flygplatsen tre timmar innan avgång. Man vet ju liksom inte med de där transportmedlen.  Nåväl, efter en titt i turtidtabellen så kunde jag konstatera att det gick för tusan inget tåg då! Att åka redan kl. nio verkade rent korkat så jag tog chansen och bestämde mig för att ta elvatåget. Nån gång måste det ju bara funka. Ja, det måste det, men inte denna gången.....heller.

Allt gick som en smäck till strax innan Hässleholm då man ropade ut i högtalaren att vi skulle bli stående en stund eftersom det sprang omkring massa virrpannor på spåret. Efter tjugo minuter så började vi rulla igen. Strax efteråt annonserar man ut att tåget bara skulle gå till Malmö, trots att jag köpt biljett till Köpenhamn. Nu började jag räkna minuterna. Vis av lärdomen så brukar flygplatsen vara knökat på söndagar, vilket kunde innebära att det skulle bli lång kö genom säkerhetskollen. Nåväl. Det fick bli ett senare problem resonerade jag och stoppade i mig en sobril. 

Väl framme i Malmö så får vi springa från övre till nedre. Vi skulle ta nästa tåg från spår ett. Där står en skylt som säger att det kommer in ett snabbtåg som ska gå till Kastrup. Yippi! Det kan jag ta eftersom jag har årskort. Öresundståget ska gå några minuter senare samt göra stopp på två ställen. Alltså borde jag vara framme snabbare. Icke sa Nicke. Där satt jag, åtminstone bekvämare, på ett tåg som skulle gå 12.50. Minuterna tickade. 51, 52, 53.....57. Vid detta laget hade Öresundståget både kommit och gått. Incheckningen gick hur som helst smidigt. Ställde mig, mycket riktigt, i den vansinnigt långa kön. Det gick iofs ganska snabbt och jag hann till och med att ta en fika på Kastrup innan boarding. 

Nåväl, mellanlandning i Frankfurt. Här hade jag inget boardingpass utan det skulle jag få i transferdisken, hade man sagt i Köpenhamn. Ja, jag gick till en lufthansa disk. Icke, det skulle inte ske där utan vid gaten, dvs, gissade han, gate B1. Rulltrappor, hissar, åkband och fan och hans moster innan jag kom till B. Här såg jag en skylt, genom ett hav av människor, B1. Det blir till att gå igenom passkontrollen tänkte jag, men var lite tveksam. Kom igenom och såg ingen jävla B1 skylt. Vänder om och frågar en säkerhetsvakt. Ja, du skulle inte gått ut genom passkontrollen och där står jag som ett fån och undrar hur jag ska göra. Ingen pardon, gå tillbaka det hållet låter sig inte göras. Jag måste upp, upp, runt, och sen ner igen. En jävla väg. Ovan på denna skiten så måste jag genom en säkerhetskontroll, a la kön-från-helvetet. Svetten lackar. Klockan går. Efter mycket möda är jag så igenom. Går till Lufthansadesken, en annan, och undrar var i helvete jag får ett boardingpass. Vid gaten! Vilken? Det vet vi inte? Kolla infotavlan. Där står fan ingenting. Då har jag fått sällskap med två finska damer. De har noll koll också. Vi chansar på gate B1. Trekvart innan avgång kommer så beskedet. B1 är det!

Suck vilken resa. Hoppas det finns taxi på flygplatsen!