Livet från den ljusa sidan

Har ni sett den filmen med Jack Nicholson? 

Nu vill jag ju inte påstå att jag är som han i den filmen...men jag har liksom liknande åkommor. Två som jag såhär på rak arm kan säga, sen är det säkert några till som ligger och lurar i vassen och vill visa sina trynen.

Tvångsnoja nr. 1

Naturligtvis handlar det om dass, toaletter, toor, hemlighuset, ja, kärt barn har många namn.

Det handlar om mig och mitt beteende kring det här. 

Jo, låt mig berätta.

Jag måste vara sist ut ur huset. Alltid. Utan undantag. Exempel. En vanlig lördag, när det är dags att åka till stan för den sedvanliga fikan, vakar jag nogsamt i huset.  Jag har koll på hur långt maken har kommit. Är sockorna på? Tar han på sig skorna? Jackan? Ja, är han på G att bli klar för avfärd? Jag har sen länge, erkänner att det är relativt det där, varit klar. Jackan på. Stövlarna på. Väskan i handen.

Ja, nu är maken klar. Tar i handtaget och går ut! Då, då slår jag till! Öppnar dörren och säger - Du, jag måste gå på dass först! - Är lite kass i magen bara.  Alltid och oavsett om jag precis varit där eller inte. Tar av mig jackan och lägger den på trappan. Går in på dass och pressar fram några droppar. Är jag bajsig eller inte? Vågar jag trycka på?  Gör jag det och jag inte gör nåt, då kanske det kommer precis när jag kommit ut i bilen eller, mardrömmen, sitter i bilen till stan. Sitter jag i bilen "nästan inne i stan" så smyger sig bara paniken på lite grann. Det finns ju toa på ett par ställen. Jag vet vad det kostar! Jag vet vilken som är gratis. Jo, blir jag skitnödig när jag når stan så får gubben trycka på gasen! Jag börjar ta mig själv på brösten, innanför kupan! Höger sida. Ja, där ligger den. Dassfemman! Alltid, säger alltid, så lägger jag en femma där. Man vet aldrig. På vänster sida ligger dasstian. Jo, på vissa ställen kostar det på att skita. 

Nåväl, jag pressar som sagt var fram några droppar. Tvättar händerna och går ut. Då kan det uppenbara sig ett andra hinder. Maken har under min dassvistelsetid, kommit på att han behöver på dass. Det kan man ju inte säga så mycket om. Män behöver också, fast fan, kanske inte just då! 

Pulsen stiger och jag börjar trampa fram och tillbaka. Irriterar mig på den tid det tar. Fast igen, ärligt talat, det går ganska snabbt! Tar det för lång tid, typ 38 sekunder eller längre, då infinner sig en smärre panik. Jag vill från punkt A till punkt B så fort som möjligt. Jag hatar att vänta. 

Ibland, läs ofta, så måste jag in igen, när gubben kommer ut. Inte för att jag är så himla skitnödig, de flesta gånger inte alls faktiskt, utan bara för att jag måste vara sist och för att jag bara måste, måste. 

Går jag in igen så är allt frid och fröjd. Gör jag inte det, så ska ni ge er fan på att värsta mardrömmen (skitnödig på väg till stan) infinner sig. 

Allt detta springande ut och in på dass när vi ska iväg har gjort att min man tror att jag är mer dålig i magen än jag är. Det är jag också. Ibland. Men mest är det ett jävla ofog som skulle kräva några års psykologsamtal att komma tillrätta med. 

Behöver jag säga att detta också förekommer när vi är borta? På fiket! Hos kompisar! På resor! Innan taxin kommer! På flygplatser. ALLTID.

Den andra nojan tar jag kanske imorgon. Bilden av mig kan ju inte totalhaverera så på en dag. Låt det åtminstone ta två.